Finns inhopp knäckte ryssen

– svenskarnas taktikkupp tog tillbaka guldet

Överum har inte särskilt mycket gemensamt med Lake Placid.
Inte förrän nu.
På tredje EM-dagen återuppstod svensk bordshockey i ett alldeles galet, underbart Miracle on plastic.

Söndagen 13 juni 2010. Det är tidig kväll i lilla Överum och vinden blåser snålt i de specialframtagna EM-vimplar som vajar från lyktstolparna vid infarten. Flaggorna fortsätter i en snitslad bana ända ner till sporthallen där ventilationen givit vika för alla heta känslor. 30 år och fyra månader efter OS-fiaskot mot ett gäng amerikanska collegelirare ska rysk hockey åka på ytterligare en snyting, men liksom Viktor Tichonov 1980 anar Alexey Titov inte faran. Han är coach för det ryska bordshockeylandslaget och väljer att ta ut sig själv i lagfinalen.
Ingen kan egentligen klandra honom.
Ryssland har visserligen just varit en hårsmån från att förlora mot Finland i semin, men efter Alexey Zaharovs vändning mot Ahti Lampi i den avgörande kaptensmatchen känns finalen mot hemmanationen mest som en formsak. För inte kan väl bordshockeys nya stormakt, de regerande världsmästarna, förlora mot ett gäng överåriga föredettingar som inte ens heter Edwall, Fridell eller Petersson?
Svaret kommer från läktaren, i ett eko från åttiotalet:
– Bra Finn!
Den svenska klacken tror knappt sina ögon när Finn Finnstedt, småbarnsfar från Umeå, slår Alexey Zaharov, firad världsstjärna, i finalens fjärde omgång. Matchen ska visa sig bli mycket viktig. Dels för att den ger Sverige ledningen med 9-8, men framför allt för att Lesha får nog efter fyra raka förluster och ger plats åt Anton Kiselev.
Moralen i det ryska laget når botten; deras tungviktare, europamästaren från 2006, har kastat in handduken. Coach Titov är orolig, det syns. Och han blir inte klokare när han hör ryktet om Finnstedt:
– Svenskarna hade tydligen planerat att sätta in honom mot bröderna Zaharov redan från början. Han har kartlagt dem.
Ryktet kommer från Rickard Sjöstedt. Han har förlorat tre raka matcher i finalen och vet att desinformation är makt. Så i stället för att säga sanningen, att han fick soppatorsk och byttes ut ytterst frivilligt, sprider han ordet i den ryska truppen:
– Det var meningen att jag skulle kliva av.
Inför sista rundan utgår även SBHF-pampen Petter Bengtsson. Han har spelat sitt livs hockey, skrikit ut sitt livs okväden och krävt neutral dansk tekare efter en hetsig diskussion mot storebror Zaharov, men nu har han förlorat stort mot Voskoboynikov och känner att energin är slut. In kommer Peter Östlund, miljöinspektör från Avesta, och han vet att han står för sitt livs utmaning.
– Jag förlorar alltid mot ryssar. Och jag har aldrig slagit Yanis.
Fem minuter senare står Peter Östlund mitt i en hög av hoppande, grånade och gråtande bordshockeyveteraner. Han har slagit Yanis Galuzo, VM-finalisten med den utomjordiska tekniken, och skrivit slutsiffrorna till 11-10. Men framför allt har han sänt en viktig signal:
– Peters inhopp avgjorde. Han hamnade på ett spel i mitten och tjossade så att taket höll på att lyfta när han gjorde mål. Det tände hela laget i ett nervöst läge, säger Jerry Wikström, en av deltagarna i den jublande svenska truppen.
Men gladast av alla är nog Olle. Han spelar inte bordshockey, men brukar sälja lotter till deltagarna när det är turnering i Överum. Kvällen före finalen har han stärkt den svenska lagmoralen på banketten (”Svinsta skär”” i duett med knackig tillrest gitarrist) och nu jublar han nästan lika högt som Peter Östlund och de andra guldmakarna: