EM 2016: Brons till Hans Österman!

Efter ett bitvis bländade spel från fornstora dar visade Hans att han fortfarande är att räkna med i bordshockeyns absoluta finrum. Bronset i Tallin var Sveriges första medalj i den öppna klassen på 6 år, och ett kvitto på att svensk bordshockey i allra högsta grad är på världsnivå.

Totalt ställde 124 spelare upp i den öppna klassen i EM i Tallinn. Från Sverige deltog elva spelare: Hans Österman, Oscar Henriksson, Lars Henriksson, Carl Bindekrans, Joakim Lundin, Finn Fries, Markus Nilsson, Fredric Axelsson, Martin Arenlind, Anders Ekestubbe och Jimmy Mårdell.

Storfavorit på förhand var ryssen Maxim Borisov, som vunnit EM och VM de senaste två åren i stor stil. Främste utmanare var letten Edgars Caics och finlands Ahti Lampi. Några andra fanns det egentligen inte som skulle kunna hota Borisov, trodde vi. Men det visade sig att Borisov var lite mer mänsklig denna turnering än tidigare, och han åkte ut redan i kvartsfinal mot landsmannen Alexey Zaharov. Borisov har nyligen gift sig och kanske har träningen blivit lidande?

Deltagarna delades in 6 kvalgrupper som spelades på lördagen mellan gruppspelet och slutspelet i lagtävlingen. De 11 främsta i varje grupp gick vidare till söndagens finalgrupp. Det började dock lite tråkigt för svensk del. Anders Ekestubbe, som dagen innan kom tvåa i veteranklassen, blev tvungen att bryta turneringen efter bara några matcher:

– Jag fick yrsel och dubbelseende och blev väldigt darrig i hela kroppen, berättar “Ekis”. Jag vet inte vad det var. Antagligen en kombination av anspänning, utmattning från gårdagen och sömnbrist. Jag tog slut helt enkelt.

Inga andra missöden drabbade de svenska spelarna, och samtliga 10 gick vidare till söndagens finalgrupp. Mest imponerade Oscar, Hans, Carl, Markus och Finn. Flera andra svenskar låg länge kring kvalstrecket men tog sig över det till slut. En spelare som oväntat fick kämpa ordentligt var Lars Henriksson:

– Under lördagen så var det trögt. Jag kom inte upp i nivå. Allmänt så är det ju väldigt tajt med många jämna matcher. Jag kom in dåligt i serien med ett antal baklängesmål i slutsekunderna och då blir man stressad. Det var en ganska smärtsam upplevelse faktiskt och man undrar stundom vad man håller på med…

Stora finalgrupper

Nytt för i år var att 32 spelare gick vidare till slutspel, 16 från varje finalgrupp. Eftersom de bestod av 33 spelare var fanns det möjlighet för alla att gå vidare, även om man inte tagit med sig så många poäng från gårdagens kvalgrupper; som brukligt är nuförtiden spelar man inte mot de spelare man redan mött dagen innan utan gårdagens resultat räknas.

Det gick lite trögare för svenskarna i finalgruppen. Kanske hade man inte hämtat sig helt från gårdagens medaljmiss i lagtävlingen. Finn, som brukar vara säkerheten själv i långa gruppspel, spelade långt under sin förmåga och missade slutspel. Jimmy och Martin var aldrig riktigt nära slutspelsplatserna – det blev för många förluster mot spelare som man “måste” vinna mot om man ska gå till slutspel.

Tråkigt svenskmöte i 16-delsfinal

Hans och Oscar som imponerade i gårdagens gruppspel tappade båda placeringar och hamnade oturligt nog 6:a och 11:a i varsin grupp vilket innebar att de fick möta varandra i 16-delsfinalen. Hans och Oscar kommenterar mötet:

– Det var pest och pina när lottningen stod klar för oss, säger Hans. Vi åt lunch ihop och deppade gemensamt över att behöva mötas så tidigt. Riktigt tråkigt för Sverige och för den av oss som skulle behöva förlora.

– Den som vinner mellan oss är oftast den som har mest flyt, säger Oscar. Jag kände att om jag bara lyckades få igång flytet och spelar mitt spel och varierar tillräckligt så skulle jag kunna vinna precis som på SM. Men blev inte så i de första matcherna.

– Oscar fick aldrig igång sitt spel fullt ut och hade en hel del otur med utstudsar och skitmål emot sig i fel lägen, konstaterar Hans. Det kändes surt i en match som redan i sig var tråkig att behöva spela så tidigt i turneringen. Men han sa det själv under lunchen: Den som har “mest flyt” kommer vinna. För egen del var jag så nollställd mentalt under vår match att det nog gjorde mig kyligare än vanligt i utsatta lägen. Det kan bli så ibland: Man känner att man skiter i vilket och just därför slappnar man av och gör mål. Men det kändes inte kul att slå ut Oscar. Han är vår framtid och det är inte jag. Dessutom var det han och inte jag som hade klarat av att leverera i lagtävlingen dagen före.

Starka finalgrupper av de svenska veteranerna

Bäst placerade svensk i finalgruppen blev istället Jocke, som avancerade från en 23:e till 4:e plats i sin finalgrupp efter att endast ha förlorat två matcher i gruppspelet. I 16-delsfinalen ställdes han mot Matiss Saulitis från Lettland:

– Jag trodde han skulle passa mig ganska bra. Men han fick mycket puck, anföll från vänsteryttern och för många dragningschanser – ungefär som när Lasse och Ogge brukar spela mot mig. Jag fick också många dragningar och satte dem, men det var där det lilla sista… jag förlorade tre matcher i sudden death! Jag får försöka börja träna det på något sätt…

Även Lars Henriksson gjorde en mycket bättre söndag och kom på en sjunde plats i sin finalgrupp. Ingenjören Lasse förklarar hur han vände den dåliga trenden från lördagen:

– Söndagen startade bättre och självförtroendet växte. Jag jobbade aktivt med att variera mitt spel. Till min hjälp hade jag en minneslapp som jag tittade på då och då för att inte glömma bort vissa saker… Även centerfinterna fungerade trots att det var sista dagen. Jag hade högerhanden i en vattenpåse på nätterna. Sista natten hade jag kallt vatten i stället för varmt på Finns inrådan, vilken jag faktiskt tror gjorde att det blev ännu bättre….

I 16-delsfinalen fick han möte junioren Raivis Miglinieks från Lettland. Det blev en hård drabbning som gick till en sjunde avgörande match. Lasse berättar:

– Raivis hade jag ingen aning om vem det var. Han visade sig spela ”pang-pang” hockey och fick fantastiskt bra träffar i match två, tre och fyra. Sedan började jag få bukt på honom och fick lite rätsida på hur jag skulle försvara mig.

– Men sen kom ju match nummer sju där han får en drömstart med tre mål tidigt… trist tyckte jag. Lyckas dock ta mig upp till 3-3 samtidigt som slutsignalen ljöd. I det läget var jag faktiskt relativt säker på att jag skulle ta honom. Men han täckte bra med försvaret i sudden, även fast jag varierade mitt anfall…. Och så blev det ju tillslut en Spjass från hans sida som letade sig in. Inte mycket att säga om faktiskt, bara att gratulera ungdomen.…

Makkan och Axa mot ryska EM-vinnare

De två spelare i den svenska truppen som antagligen tävlat mest i år är klubbkamraterna Markus Nilsson och Fredric Axelsson. Det har gett massor av internationell rutin vilket ger resultat. Både Markus och Fredric gick vidare till slutspel, även om det för Fredrics del var med minsta möjliga marginal. Det innebar då förstås tuffast möjliga motstånd i 16-delsfinalen: regerande världs- och europamästaren Maxim Borisov:

– Jag kände att det var ett liknande läge som jag hade när jag mötte Oscar i Göteborg, säger Fredric. Jag visste att jag skulle vara ordentligt underskattad av honom, att han skulle se det som lite uppvärmning inför de riktiga matcherna, och jag gillar att slå ur underläge. Tyvärr hade jag kvar min tursjömanskostym hemma i Stockholm, men jag borde nog ha haft med mig någon konstig gimmick, kanske någon fånig hatt, för att få honom att underskatta mig mer.

Det började ändå planenligt; Fredric vann första matchen i sudden efter en sen kvittering. Men Borisov är inte världsmästare för inget; han höjde nivån på sitt spelet och fokuseringen blev en helt annan:

– Helt plötsligt blev det ett väldigt tjossande varje gång han gjorde mål. Det var faktiskt lite kul att se att han helt plötsligt tog det på allvar, även om jag hade hoppats vinna någon match till innan han började spela som en världsmästare.

– Jag är löjligt nöjd med placeringen, men framförallt med mitt spel, där jag lyckades kombinera mitt lite mer flaxiga oförutsägbara spel med att vara lite mer disciplinerad när det behövdes. Mitt mål var som alltid att ha kul, och det blir lättare när det går bra. Att gå till slutspel visste jag var möjligt ifall jag hade en riktigt bra dag, och lyckligtvis kunde jag pricka in den på rätt datum.

Markus Nilsson fick ta sig an annan rysk storspelare i 16-delsfinalen: Alexey Zaharov, som vann EM redan för 10 år sedan. Det blev tyvärr förlust i fyra raka matcher. Markus analyserar förlusten:

– Jag visste att det skulle bli svårt att rubba honom. Samtidigt kände jag att i och med att han åkte ut mot Yngve Aasheim förra året på VM så kanske jag skulle kunna få honom att skaka om jag inledde sjuan starkt.

– Det kändes som att jag hade kontakt i de första två matcherna i serien. Första matchen vann han med uddamål och den andra i princip också, men han gjorde ett mål till i slutet när jag jagade desperat. Match tre och fyra var han uppenbart bättre; han hade valt ett spel med ganska ojämna sidor så i de matcherna hade han den bra centern. Dessutom hade han skapat ett försprång som gav honom självförtroende och med det riktigt fina träffar. Min chans hade varit om jag haft bättre marginaler och lite tur i de första två matcherna; om det hade hänt så hade han kanske blivit lite skakig och presterat sämre i resten av serien.

– Jag är ändå rätt nöjd med tävlingen, framförallt med hur jag spottade upp mig efter en dålig start i kvalgruppen. Mitt mål var att gå till playoff; det kändes naturligt med tanke på att jag inte haft lika mycket tid att träna denna säsongen som förra. Speciellt nöjd är jag med att jag inte förlorade mot någon ryss under söndagen: 6-0 mot Voskoboynikov och 4-1 mot Titov var de stora höjdpunkterna. Titov slog jag genom att utnyttja att han är så bra på att läsa dragningar: jag stack ut armbågen så långt åt höger jag bara kunde och gjorde sen en Nacka när han förväntade sig spjass. Sen kunde jag fortsätta att trolla med hans gissningar och sätta två dragningar till och en förolämpning…

Självsäker Kalle gick till kvartsfinal

Den svensk som kanske visat bäst form på slutet var Carl Bindekrans, som gjorde sitt bästa SM någonsin i Borlänge där han slutade tvåa. Kalle brukar också vara säkerheten själv när det gäller att nå play off i stora internationella turneringar, så även här:

– Jag hade inga tydliga mål den här turneringen. Tycker att jag har dalat under de senaste tre åren, så inför SM tränade jag en del. Det gick ju bra, så jag hoppades väl att det skulle gå hyfsat i EM också. Play-off var jag rätt säker på att det skulle bli och väl där kan allt hända. Gruppspelet kändes enkelt. Tyckte inte att folk var så jäkla bra om jag ska vara ärlig…

I 16-delsfinalen fick Kalle möta Dmitriy Koshman från Ryssland, en spelare som Kalle förlorade mot i slutspel i VM i Stavanger för 3 år sedan:

– Koshman kändes inte som en drömlottning. Han har en bra högerytter som jag hade väldigt svårt att stoppa i Stavanger, men vi pratade lite innan matchen och han berättade att han inte hade tränat särskilt mycket. Det märktes. Hans Nacka fungerade inte alls så dragningarna täckte jag till stor del ut och högeryttern gjorde han inte mycket med. Matchen kändes stabil, jag hade kontrollen hela vägen.

Det blev 4-2 i matcher till Kalle som sedan ställdes mot letten Edgars Saulitis i 8-delsfinal. Eftersom Kalle bott flera år i Riga kan de varandras spelstil utan och innan och det blev som väntat en tät drabbning där Kalle fick in ett psykologiskt viktigt mål i en sudden:

– Jag hade svårt att komma igång och han fick de första två matcherna väldigt enkelt. Det som jag tror vände matchen var den psykologiskt viktiga hånken i sudden i tredje. Den måste varit sur att släppa in och jag tror att han tappade humöret lite.

– Sen tog han ledningen med 3-2 men då hade jag vittring. När jag fick dragningsläge i sudden i sjätte visste jag att den skulle sitta. Sjunde var en klassisk “första målet vinner”-match, och jag fick det.

I kvartsfinalen väntade betydligt tuffare motstånd: världstvåan Edgars Caics, en spelare Kalle känner väl, men också har väldigt svårt för.

– Mot Caics kändes det helt ok på förhand, men jag insåg efter första matchen att jag var chanslös. Har aldrig sett honom spela bättre. Det handlade mest om att genomlida fyra matcher och försöka hålla ner siffrorna.

Hans den Store

Kvar i turneringen av svenskarna var Hans. Efter vinsten i 16-delsfinalen mot Oscar såg vägen fram till en semifinal rätt tacksam ut. I 8-delsfinalen väntade esten Lvov som överraskanke slagit ut Kevin Eriksson. Drömlottning?

– Ja, det erkänns att jag tänkte den tanken, säger Hans. Kevin är en tuffare motståndare och större utmaning än Lvov. Estens ordentliga spelstil passar mig dessutom bättre än Kevins fartfyllda hockey med fler avslut per minut än Micke Borg och Thomas Petersson tillsammans. Lvov var nog rätt nöjd att ens ha gått till åttondelsfinal och det kändes aldrig riktigt som att han trodde på seger. Det blev en ganska lätt seger.

I kvartsfinalen väntade ryske junioren Zholobov, som bland annat slagit ut Oscar Henriksson i juniorskvartsfinalen.

– Även här kände jag att jag fått en rimlig lottning. Zholobov är visserligen en alldeles utmärkt spelare som kommer att tillhöra den absoluta toppen i framtiden, men han är ännu inte varken Caics, Borisov eller Silis. Klart att det är en ganska tacksam uppgift i en kvartsfinal.

– Spelplanen var att försöka stänga av hans center så mycket som möjligt. Han är väldigt duktig på Spjass och Nacka och jag ville till varje pris ge honom så få centerlägen som möjligt. När matchen sedan kom igång fick jag grepp om honom ganska snabbt. Han valde att bara anfalla från vänster och efter någon match lyckades jag stänga ner honom hyfsat. Framåt hade jag tänkt att försöka använda så många gamla svenska gubbtricks som möjligt, men helt oväntat gick denna blyga 14-åring inte på ett enda av dem. Så det krävdes modern dragningshockey för att slå honom. Jag vet inte riktigt varför, men plötsligt satt också i princip varenda centerfint för mig. Svårt att inte vinna då.

– En annan avgörande faktor var att Lasse och Oscar satt precis bredvid och hejade och peppade både under och mellan matcherna. Det stärkte mig enormt och blev säkert också ett extra ok för Zholobov..

Det blev klara 4-1 i matcher till Hans och en semifinal mot Caics på centercourten väntade. Nu var det slut på drömlottningarna. Men med den form Hans visat hittills i slutspelet verkade ingenting omöjligt. Det började också bra med en vinst i första matchen. Andra matchen gick till sudden, och det blev vändningen. Caics vann den och därefter tre matcher i rad ganska klart.

– Sudden i andra matchen var nyckeln, säger Hans. Hade jag vunnit den kunde han definitivt ha blivit stressad. Nu kände han lugnet när han fick 1-1 och kunde mala på med orubbat självförtroende. Hans anfallsspel är numera omöjligt stänga ner, nyckeln till att slå honom är att man själv måste kunna göra många mål. Det har gått tidigare, men Edgars har utvecklat sitt försvar och sitt taktiska sinne. Jag gjorde ingen dålig match, men heller inte en så galaktiskt bra som hade krävts för seger.

Istället för en final blev det bronsmatch mot ännu ett ukrainsk underbarn: Anton Umansky, som blott 14 år gammal gått till semifinal i EM. Till skillnad från gårdagens lagmatch var det här inga problem för Hans att ladda om. Det blev 3-1 i matcher till Hans.

– Det gjorde lite ont att slå honom i bronsmatchen, men sannolikt var detta sista gången jag hade chansen på individuell medalj i internationella sammanhang. Detsamma kan man inte säga om min motståndare och det sa jag till honom efteråt.

I finalen vann Edgars Caics med 4-2 i matcher mot Alexey Zaharov, som dock pressade Caics och ledde med 2-1 i matcher. Men Caics imponerade stort och körde över Alexey i de sista tre matcherna.

Några ord om vinnaren?

– En värdig mästare. I början av karriären var han en slugger som mest dunkade hårda inspel och spelade lite för fort, men nu har han adderat smartness, psyke och försvar. Hans centerfinter är dessutom numera i absolut världsklass och han väldigt bra på att hitta in till centern. Jag hade nog inte sämre procent på dragningarna i semin, men han kom till många fler lägen.

På lördagen efter kvalgruppen kändes det som att du var i storform, men under söndagens gruppspel var du riktigt nere ett tag och talade om att lägga av (igen) och att det inte var kul. Sen så kommer du trea på EM efter att bland annat ha krossat Zhobolov. Hur känns det nu?

– Självförtroende är ibland färskvara på minuten och dessa mastodontgrupper innebär djupa dalar, särskilt för en 38-åring som har svårt att hålla jämnheten. Mina sämsta matcher i finalgruppen var verkligen horribelt dåliga och hade platsat för hånfulla bloopersklipp på Youtube. Men uppenbarligen gäller det att bryta ihop och gå vidare, att kunna hantera bordshockeyns konstanta bipolaritet.

Kan du ge något tips på hur man slår dessa unga “maskintränade” ryssar, ukrainare och letter?

– Egentligen är det nog inte svårare än att man måste svara med samma mynt. Spelar de tråkigt? Spela ännu tråkigare! Sätter de dragningar? Well, sätt ännu fler själv. Tyvärr är det nog sanningen. Gubbtricksen går de uppenbarligen inte på längre. Det är rimligen Youtubes fel. Allt finns på där om man letar. Jag sa faktiskt det till Lasse någon gång under helgen: Ska man överraska nuförtiden måste man plocka fram en repertoar från tiden före internet.

Thomas Petersson, var är du?!

[Resultat]