Spjassens mysterier får sin slutliga lösning – upphovsman träder fram
Göran Agdur har sjungit om den. Mästare från Stefan Edwall till Evgeniy Matantsev har vunnit VM-guld med den.
Men Spjassen är inte deras verk – och den har en historia av obesvarade frågor.
Nu skingras dimmorna.
Namnet Hans Petersson är alltför vanligt för att det ska räcka med en googling. På Facebook eller Instagram finns han inte i de grupper eller vänlistor där han borde dyka upp. Att spåra “HP” – han kallades aldrig något annat i åttiotalets svenska bordshockeykretsar – kräver sina ansträngningar.
Plötsligt, en ljummen höstkväll i oktober, bär de frukt när telefonen ringer.
– Hallå, det är HP. Du har ägnat dig åt lite detektivarbete, förstår jag. Sånt gillar jag. Självklart finns jag inte i sociala medier, jag är ju lärare.
* * *

I Bordshockeybibeln – den ikoniska reportagesamling och instruktionsbok som Stiga gav ut 1988 – fick vi veta att Spjassen är uppkallad efter fotbollsspelaren Albin “Spjass” Hallbäck. Vi lärde oss att han har rekordet över flest mål i en landskamp för Sverige. Vi kunde rabbla i sömnen att de var sju till antalet och gjordes 1927 mot Lettland.
Det skulle senare visa sig att “Spjass” i själva verket hade nöjt sig med sex mål i matchen, men vi kunde den heliga skrift utantill och det var fullt naturligt. Internet var inte uppfunnet. Det fanns inget Youtube där vi kunde detaljstudera Jacob Lindahl eller Lasse Henriksson, inga livestreams från Stångby eller Enköping en seg tisdagskväll.
Vi hade bibeln och våra pojkdrömmar. En VHS med Jörgen Sundqvist och Arne Hegerfors. Skyffeln och centrifugen lärde vi oss den hårda vägen. Men mest av allt tränade vi Spjass. Tråkig eller ej var den vägen framåt för oss som ville åt tronen. Efter Lindahl-eran har alla världsmästare använt Spjass/Nacka, eller dess spegelvända versioner, som primärt system för centerfinter.
Från Stefan Edwall 1999 till Evgeniy Matantsev 2023 har Spjassen, och i någon mån Bakåtspjassen, drivit utvecklingen av den moderna bordshockeyn.
När sportens anfader Göran Agdur invigde VM i S:t Petersburg 2015 framförde han en specialskriven låt vars innebörd redan var självklar för Borisov, Silis, Caics och de övriga guldkandidaterna:
“Ready, aim, fire. Are you ready for my Spjass?”
* * *
Idén till den här texten utgick från tre frågor.
Stämmer det, som legendaren Thomas Petersson brukar hävda och som det står på Wikipedia, att Spjassen uppfanns av Hans “HP” Petersson i Göteborg 1985?
Vem var det som döpte den efter en gammal fotbollsspelare från IFK Malmö?
Och så det största mysteriet: Vad, om ens något, betyder egentligen namnet “Spjass”?
Två av undringarna får sitt svar direkt när “HP” ringer upp:
– Ja, det var jag. Jag både kom på den och hittade på namnet, säger 65-åringen.


Spjassen, berättar han, föddes i spåren av Hjerpe och Sören, bordshockeyns allra första centerfinter. Tomas Elfström och Thomas Petersson plågade “HP” med dem.
– Jag försökte dem också men jag hade inte känslan och hamnade i underläge. Jag kände att jag behövde hitta på något nytt.
För en passningsorienterad lirare som “HP” hade det kanske varit naturligare med en ny trehandskombination eller någon vacker diagonalpassning. Det var den sortens bordshockey han ville spela. Men Spjassen blev ett nödvändigt ont för att inte bli frånåkt.
– Jag la pucken på ett visst ställe vid foten och så svängde jag runt pucken och sköt med klubban. Den blev väldigt framgångsrik, säger han.
1984 vann “HP” och hans Göteborgs HSS svenska mästerskapet för fyrmannalag. De upprepade bedriften 1985.
– Jag minns att jag slog Agdur med 5-0 när vi vann lag-SM. Han stod långt ut med målvakten men Spjassen gick in ändå. Den gjorde skillnad.
Men du som föredrog gladhockey – gjorde det inte ont att vinna med centerfinter?
– Lite. Men jag slutade aldrig spela mitt spel. Det var inte så att jag bara spelade fram pucken till centern. Elfström och Thomas var inga tråkmånsar heller. De kunde lira, de också, även om de gjorde centerdragningar.


I maj 1987 vann “HP” sin första och enda nationella rankingtävling när han tog hem Göteborg Open på hemmaplan. Men Spjassen var inte längre avgörande.
– Då använde jag den inte alls, det var bara spelmål. Man måste vara helt avslappnad och inte börja tänka när man gör en Spjass. Jag tappade känslan för den på slutet.
Men “Spjass”, Albin Hallbäck, en fotbollsspelare från Malmö som var stor på 1920-talet – hur kom det sig att någon som dessutom är från Göteborg döpte sin egen bordshockeyfint efter honom?
– Jag är fotbollsintresserad så jag hade läst mig till att Hallbäck hade rekordet över flest mål i en landskamp. Sedan tyckte jag att det lät fräckt. Du hör ju själv: “Spjass”. Det slog direkt. Det är något som går fort och är fräckt.
Thomas Petersson var säker på att “Spjass” måste ha varit Öisare eftersom du har tävlat i friidrott för Örgryte IS.
– Ja, det var längesen. Jag kom trea i SM i tresteg 1980. Och så vann jag junior-SM 1978 och inomhus-SM 1979. Kul att Thomas kommer ihåg. Vi har alltid gillat varandras spelstilar. Han, Agdur och jag var lirarna. ”Ekis” också. Stig Ankardal var mer en taktiker. Han vann på att han kunde läsa folk. Och på sin envishet.
***

Albin “Spjass” Hallbäck föddes 1902 och dog 60 år senare. Han var 25 år gammal när han värvades till IFK Malmö från moderklubben Malmö BI. Av en minnestext på IFK Malmös webbplats framgår att övergången blev av omedelbart efter rekordmatchen mot Lettland. Dessförinnan hade han bara varit utlånad under en Tysklandsturné. Föreningen uppmärksammar till och med att Hallbäck fått en bordshockeyfint uppkallad efter sig – men när det gäller etymologin kring ”Spjass” svävar artikelförfattaren Lars Ringström i ovisshet.
“Hur Albin Hallbäck fick sitt smeknamn ges det inget svar på”, skriver han.
Om det inte vore för digitaliseringen av Sveriges dagstidningar hade gåtan sannolikt förblivit olöst. Men vid en tillräckligt specifik sökning i Kungliga bibliotekets arkiv dyker svaret upp. Det är gömt i en gulnad artikel från 6 april 1952. I den numera insomnade tidningen Arbetet har reportern Lennart – något efternamn framgår inte – intervjuat Albin Hallbäck på 50-årsdagen. Rubriken saknar inte inställsamhet: “Fotbollens rekordhållare i fullständig särklass”.
Vi får veta att “Spjass” tio år tidigare korats till Malmös bästa vänsterinner genom tiderna av en närmast enig opinion, att han sprungit 100 meter på elva sekunder blankt och att han vid intervjutillfället är i “verkligt förnämlig kondition”.
När de sex målen mot Lettland kommer på tal vill Albin Hallbäck inte ta åt sig hela äran.
– Hur det gick till? Ja, inte var det så märkvärdigt. Inte i det sällskap jag var. Tänk dig själv, Pära Kaufelt i mitten och Sven Rydell till höger om honom. Den som inte kunde trivas i det sällskapet, han var heller inte värd att spela i ett landslag. Rydell är min favorit och det mesta förbleknar vid hans sida, sa Albin Hallbäck.
Den avgörande pusselbiten om hans smeknamn finns i artikelns allra första mening och kan lätt missas vid en första anblick. Svaret levereras inte i form av ett direktcitat, men låt oss förutsätta att reportern fick informationen från hästens mun i samband med intervjun.
“Sprallbäck kallades han allmänt i skolåren, vilket blev Spjass i folkmun, när den flinke, välgymnastiserade ynglingen sedan stod på fotbollsplanen och hela landet sjöng hans lov”, skriver Lennart.
Det språkliga steget från “Sprallbäck” till “Spjass” känns möjligen ganska långt, men det går att se en annan logik. Det spralliga, det livliga, något som “går fort och är fräckt”, för att låna HP:s ord. Albin Hallbäck tycks ha förtjänat epiteten.
I andra artiklar ur Arbetets arkiv beskrivs hur han ett år prisades som allsvenskans “mest elegante spelare” och hur han var “en riktigt vacker typ som kunde konsten att skjuta direkt på passningar utan att stanna upp spelet”.
***
Efter segern i Göteborg Open 1987 började tävlandet gå mot sitt slut för Hans “HP” Petersson. Hans sista stora turnering blev SM 1993 då han kom på plats 38. Comebacken i Göteborgsligan 2006 – då han slutade sjua, just före Patrik Räfling och precis efter Mats Qvist – tycks han inte riktigt räkna till karriären.
– Det var kul, men man kände av ringrosten. Det tog på krafterna att spela försvarsspel och då var det ändå bara en lokal turnering i Masthugget.
Följer du bordshockeyn nuförtiden?
– Jag kollar resultaten ibland för att se om jag känner igen några namn. Och så har jag sett några mästerskapsfinaler på Youtube.
Vad tycker du?
– Det är rätt trökigt. Det jag har sett har varit nån ryss som spelar statiskt. Ut till yttern, in till centern. Det är trist att titta på.
Visst. Men så avgör den där ryssen på en Spjass. Blir du inte lite stolt då?
– Jo, det får jag väl bli, särskilt nu när jag blir påmind. Uppmärksamheten kring Spjass är rolig, men jag är nog stoltare över att ha varit med i begynnelsen tillsammans med andra eldsjälar som Olle Köhler, Sten Svensson och Stig Ankardal. Att bordshockeyn nu har blivit så stor känns otroligt bra för mig.
Spelar du nån bordshockey i dag?
– Jag har ett spel hemma, men de gamla lirarna har ju lagt av. Det har hänt att jag har spelat med jobbarkompisar, men bordshockey är som schack: Det är för tråkigt om det är ojämnt.
Kan det bli en comeback i framtiden?
– Kanske. Då måste det vara en passande nivå, som nån veterantävling. Risken finns väl att man blir för besviken, men det vore skoj att träffa folk. Spelar Lars-Erik Svensson fortfarande?

Bonusmaterial: Ännu en bordshockeykoppling
Efter den första publiceringen av det här reportaget damp det ner ett mejl från Berlin. Legendariske bordshockeyprofilen Micael Borgh avslöjade att han har en inte alltför långtsökt koppling till Albin Hallbäck. ”Min farfar Carl-Filip spelade med Spjass i IFK Malmö på 30-talet. Till historien hör att farfar var förbjuden av sin far att spela fotboll så han använde under en period det falska efternamnet Eriksson”.
Carl-Filip Borgh fick allvarliga förmaningar. Hans pappa betraktade fotboll som en idiotisk och farlig sport och sa att sonen skulle bryta benet. Han var inte fel ute. ”Fille”, som han kallades, kom till sist hem på kryckor med en fraktur. Han fick, berättar Micke Borgh, en lätt triumferande reaktion från sin far: ”Jaså, herr Eriksson. Vad var det jag sa?”
2 kommentarer till “Spjassens mysterier får sin slutliga lösning – upphovsman träder fram”
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.
Härligt HP! Du minns rätt – och att den finslipades hos mig på Rådsvägen i Huddinge under våra nattmanglingar minns du också säkert. Jag har kvar alla siffror från de dusterna…
Har också mycket videomaterial från tiden – bl.a. din seger från GO med eftersnack i bowlingbanan hos Benko… H-staff, Claes m.fl legender. Hoppas du har det bra! Välkommen till mig om du har vägarna förbi! Har regelbunden kontakt med Agdur m.fl./Hippi-Olle K.
Hp-wolverine 7segrar 7 oavgjorda 7 förluster