EM 2016: Edgars Caics – en värdig mästare

Edgars Caics har tillhört världseliten i 10 år men fram tills nu aldrig vunnit ett internationellt mästerskap. Det var många som unnande honom den här segern, även om han själv var lite besviken över att inte få möta Borisov i finalen. Bordshockey.net intervjuade den värdige mästaren några dagar efter vinsten.

Edgars Caics – EM-vinnare 2016. Foto: Andrei Kniaziuk

Grattis till EM-vinsten! Du såg så lycklig ut på prispallen! Hur länge har du väntat på detta ögonblick?

Det är sant, jag var väldigt, väldigt glad och det kändes fantastiskt. Det var ett tag sedan jag vann något internationellt (förutom Berlin Open). Under den tiden har jag kämpat med att finna motivation, och ska jag vara ärlig hade jag ingen innan turneringen heller. Men så under slutspelet började jag titta på inspirationsfilmer vilket höll mig motiverad och jag började vinna. Jag kände också att jag spelade bra och såg verkligen fram emot finalmatcher mot Maxim. En andraplats hade inte varit kul alls.

Men nu när jag vet hur underbart det här känns vill jag vinna igen i nästa stora turnering. Så jag hoppas jag blivit av med en av mina största svagheter – avsaknaden av viljan att vinna. Jag har alltid känt att mina motståndare haft större vilja att vinna än jag.

EM-finalen. Foto: Andrei Kniaziuk

Vi var väldigt imponerad med hur du kom tillbaka efter 1-2 underläget i matcher i finalen. Hur kändes det då?

Jag vill göra några tidigare mål i den fjärde matchen så att det inte skulle bli en nervös slutfas. Jag visste att jag var bättre, men jag har aldrig sett Alexey så bra som han var i den här turneringen på väldigt länge. Jag intalade mig själv att jag är bäst, att jag är en mästare och att jag kommer vinna nästa match. Inte de nästa tre matcherna, utan en match i taget.

Men mina centerfinter var väldigt bra så det var inte så svårt att vinna de tre sista matcherna.

Du fick spela mot två svenskar i play-off, Kalle och Hans. Hur var de matcherna?

Jag tycker aldrig om att spela mot Kalle i play-off eftersom vi är goda vänner och det känns inte kul att vinna eller förlora (förstås) mot honom. Men det verkar som om Kalle tappar allt självförtroende när han möter mig; han prövade nog bara hälften av sina anfallsvapen mot mig.

Mot Hans gjorde jag misstaget att börja serien en match för tidigt. Jag var inte 100% fokuserad och redo. Kanske var jag för självsäker och trodde jag skulle vinna ändå (eftersom jag vann enkelt mot honom i lagtävlingen) och hamnade i en jobbig situation – sudden death i andra matchen efter att ha förlorat den första. Jag tvekade inte på mig själv, men jag hade bara visat kanske 40% av vad jag kunde framåt i de två första matcherna och det grämde mig att jag spelat dålig och skulle kunna hamna i ett 0-2 underläge. Efter suddenvinsten kände jag en stor lättnad och visste vad jag behövde göra för att göra mer mål.

Efter tredje matchen kände jag mig väldigt trygg eftersom jag märkte att Hans fick kämpa med sitt anfallsspel och bara verkade kunna göra mål med centerfinter medan jag kunde göra mål på allt möjligt och komma in på dragning ganska enkelt.

Men all respekt till Hans som har lyckats klättra upp till världstoppen efter att inte ha spelat internationellt på länge. Imponerande! Bra Hans!

Foto: Andrei Kniaziuk

Du fick inte spela mot Maxim Borisov den här turneringen. Vad tänkte du när Maxim förlorade mot Alexey?

Som jag sade tidigare så hade jag hoppats på att få möta Maxim i finalen när jag kände att jag var i riktigt bra form efter min första slutspelsmatch mot Sainio. Jag såg sista matchen mellan Borisov och Lampi i 8-delsfinalen och jag tyckte båda spelade riktigt uselt, ungefär som de i placeringsgruppen som gör upp om 67:e platsen. Men jag ville att Maxim skulle vinna både mot Ahti och Alexey, eftersom jag verkligen ville vinna mot just honom. När Maxim väl slog Lampi tänkte jag, okej, han kommer nog spela mycket bättre i nästa omgång, men sen såg jag efter min vinst mot Kalle att Maxim låg under med 1-3 i matcher…

Efter att Alexey slagit ut Maxim visste jag att den enda som kunde stoppa mig från att vinna turneringen var jag själv, inte mina motståndare. Med all respekt för Hans och Alexey, men jag visste att jag var bättre den här dagen.

I lagtävlingen förlorade ni mot Sverige förra året. Den här gången började ni bättre men låg under efter fyra omgångar. Hur gick tankarna då och vad sade du till dina lagkamrater?

Den här gången var det annorlunda eftersom vi inte hade Atis med i laget. Jag hade förberett mig för den här semifinalen en vecka innan och berättat för mina lagkamrater om alla svenska spelares styrkor och svagheter. För mig var det svenskarna som var favoriter att nå final. För att vi skulle vinna så behövde jag gå åtminstone +3 (4 vinster, 1 förlust).

Inför sista omgången sade jag att ingen kommer att vinna matcherna åt dem, de måste gå in och vinna. Jag sade att jag kommer vinna, men det räcker inte – vi måste alla vinna. Vi hade också en spelare som stod bakom oss och höll oss uppdaterade med totalställningen.

Lettland-Ryssland i lagfinalen. Foto: Andrei Kniaziuk

Ni förlorade finalen mot Ryssland. Var det en stor besvikelse?

Ja, självklart. Vi ville alla vinna precis som tidigare. Jag visade videon på när vi slog Ryssland i lagfinalen i sudden death i kaptensmatchen för att göra oss motiverade.

Vi började starkt och efter två rundor var det fortfarande lika. Men så förlorade jag min enda match mot Ryssland och vi hamnade långt efter. De fick självförtroende och vi kunde inte komma tillbaka. Men det kändes som att vi hade chansen att slå dem även utan Atis. Kalnevics spelade otroligt bra och gick +2 (samma som jag) men de övriga tre spelarna vann bara en match totalt. Vi hade chansen, men det gick inte den här gången. Nästa år kommer VM vara starkare än någonsin hoppas jag och då kommer vi göra allt för att ta guld!

Avslutningsvis, hur firade du vinsten?

Vi firade lite grann på banketten men inget alls hemma eftersom alla där är så vana vid att jag eller Atis vinner… jag njöt av ögonblicken i spellokalen under prisceremonin och när jag kom hem tittade jag på den på video. Det är okej. Men ibland känns det tråkigt att man förväntas vinna varje turnering man ställer upp i, men det är så det är för de som inte är insatta i bordshockey.